" Hur orkar du hålla på? "

Jag tittar in i själens land och ser ljus, vackra landskap, öppna världar. Människor som möts i klarhet, närhet och som tillsammans ger sig ut på sina livsresor, redo att anta den största av utmaningar, att leva.Jag ser terränger med vilda djur, blomster som i tusen och en variation beskriver oändligheten; jag ser molnen som ibland studsar tillbaka med motiv hämtade ur fantsin. Barn leker och natthimlens stjärnor är alla tydda av tusen och en män genom historien, men vem kan till fullo helt beskriva äventyret?

Och så tittar jag ut, i världen. En råhet sprider sig, en "alla tar för sig bäst fan den kan" mentalitet. Inga normer, känslorna borta. Naturen skiter folk i. Kastar skit vart än de kan. Lurar folk och bedrar. Igår läste jag i G-P hur någon grymt krossat två fågelägg i ett bo. I en tidigare fas av tillståndet vart vi är på väg kunde nämnas ord som "kyligare" klimat. Idag är det inte bara det, utan sjukt. Det sjuka sprider ut sig, i kombination med det allt råare.
Och så frågar folk mig ibland: Vad driver dig att måla? Hur orkar du hålla på?Det är just drivkraften att måla som gör att jag orkar med! Konsten, som är själens spegel och röst, är den enda utvägen. Så länge jag har kontakt med färgen och kan återskapa det som jag har med mig, finns det hopp. Tack och lov!