Mer konkret

Solhövding. 70 x 87 cm, 2008 (såld).

Så vad menar jag med mitt förra inlägg, ang. min motvilja att behöva sälja ut verk man känner sig mer än nöjd med, dvs perfekta konstverk. Jo, i den dyra och mycket krävande process som måleriet utifrån ett själsligt och tekniskt drivet perspektiv är, så är det ingen vits med att bli en i raden av kommersiella konstnärer. Som en konsthallschef sa: Att sälja sin konst på kommersiella gallerier utan att komma in på finare salonger är inget som ger en merit. Så vad ger en merit då? Ja, har man inte gått den formellt korrekta vägen med konsthögskolor som likformar de flesta men å andra sidan ger dem samhällsmässig skjuts framåt, med otaliga stipendier och bidrag att söka både internationellt och nationellt, så står man rätt övergiven. Utelämnad till den s k kommersiella marknaden. Där lever de handlare, vars resultat som oftast är det bästa i konkurrensen, med att gå hårt åt konstnärerna, och kräva deras verk till småpengar. Ofta krävs det av konstnären att offra sina verk för att överleva för stunden. Deta är en ond cirkel men oändligt svår att bryta.

Givetvis står de som gått konsthögskolorna - oberoende av vad för konst de senare gör - rätt så oberoende av denna ofina behandling, då de ju sin skolning också programmerats rätt av diverse auktoriteter som minimerat deras individualistiska ådra. Vi andra tvingas slita hårt.

När jag tvingas sälja ett verk som det ovan, Sohövdingen, som jag bedömer utifrån ett givet magperspektiv vara värd 27 000 kr i dagsläget, utanför viktiga visningar som kan ge mig en bättre karriär, så är detta ett utslag på den omöjlighet man hamnar i utan stöd uppifrån. Man kan inte binda sina verk till utställningssalonger utan tvingas spilla iväg sina verk i onödan utan att i egentlig mening komma vidare.

Detta är ett stort problem, och anledningen egentligen till varför jag tänkte dra till Stockholm. Nu gick det inte så bra som jag hade hoppats, vilket är det vanliga tyvärr, men satsningen kvarstår. Ska man kunna leva på sin konst och få någon form av värdig betalning för sina verk så kan man inte leva lokalt. Som sagt: i väntans tider får man försöka härda ut, hur oerhört andefattigt det må vara.

Och ännu knasigare blir det när man försöker räkna på det: Det är klart att 27 000 kr är mycket pengar för många människor (oavsett detta står jag fast vid värdet på min konst), men räkna så här: Galleriet tar 50 procent, kvar 13 500 kr. Ramen kostar en 1000 lapp med transporter inräknat. Färgen omkring 2500 kr. Kvar 10 000 kr som ska täcka den process på sju-åtta-nio månader som verket tog att slutföra. Sen skatt 30 procent och moms 12 procent. Resultat: Det är inte lönt att lägga ner sin själ i konst längre. Bättre går det för dem som gjort sig ett namn genom att nyttja kändisskap och kontakter som kladdar samman enkla verk t e x i snabbtorkande akrylfärger, där arbetstiden kanske uppgår till 1-4 timmar, och bär en totalkostnad på ca 1400 kr. Dessa - som alltså inte har ett drivet sätt att måla och egentligen inte så mycket att komma med men som är s k kända genom andra kanaler än ärlighet och förmåga - tjänar dock pengar. Resultat: ett samhälle som gynnar: 1. Elitisim via konsthögskolorna. (Vem har sagt att den vägen är Den Enda Rätta? Och har någon oberoende någonsin kritiserat den invärtes ideologiska drift som lever i miljön?) 2. Andra klassens konst kommer lättare fram, eftersom de kommersiella gallerierna som oftast bara ser till lättförtjänta pengar, och därför släpper in kända namn oberoende av konstens klass, samt att dessa personer skor sig på konstens goda rykte och tjänar gott på den enkla konst de uppvisar. 3. De som ska driva konsten vidare med sina kall och högre förmågor urholkas av den andligt förtappade tidseran, och om de inte skolar sig på rätt platser och gör det som politiskt förväntas av dem, så är de snart svartmålade och utestängda från allt. 4. Det finns inget gott i detta, och är en trend att brytas. Som jag tidigare sagt så står hoppet delvis till den brytning som sker via privata konsthallar. Kan de vara öppna till den stora konstscenen och se alla dem som kämpar men stängs ute från samhället?