I väntans tider

Står just nu och inväntar besked på ny ateljé. Om jag lämnar Åsa eller flyttar in till Göteborg är ännu oklart. Klart är iallefall att jag gav upp lägenheten i Stockholm, då det inte blev klart med visning på Clarions konsthotell Sign. (Konstonsultens ivriga linje för minimalism medgav inga löften alltså om den fina visning som alla andra som sett hotellet sade det skulle ha blivit).

Jag känner mig mitt upp i en process. Många nya verk, en del klara, andra halvvägs framme, vilar resolut men skört på en bärande axel: Jag vill hålla kvar vid alla och inte sälja någon! Så nöjd är jag. Men livet tillåter inte detta och jag får sakta men säkert se hur en kristall efter en annan ur mitt tema Karneval offras av den alldagliga kampen. Synd, jag trodde nog att man kunde begära andra villkor nån gång i sitt liv, men icke. Besvärande, för när man ser hur varje enskilt verk går förträffligt ihop med nästa och nästa och nästa, osv, så uppstår ett förbryllat faktum: Vem tog ifrån mig rätten att spara på det jag själv bedömer som mästerverk för att få ihop en eller fler stora utställningar? Någon måste uppenbarligen ha gjort något, för i mina ögons perspektiv ska det finnas krafter som kan bära upp konstnärer med kall och kämpa för deras sak, inte bara be om verk men inte ta ställning till konstnärens rätt till utveckling. Nu hade ni chansen att verkligen gynna en sådan sak, att ge inte bara ett axplock till framtida visningar utan fulla skördar, fullständigt lysande verk som i sitt signalement triumferar över regnbågen och klart konstaterar att Karneval, det är den livssång som är Viljans, Rättens, och Ödets. Men tydligen finns det ingen där ute som kan dansa tango? Eller? Ännu är det inte för sent, men snart.