Privata konsthallar bra

Ja det är bra att som det nämndes i gårdagens Kulturnyheterna på SVT, att det uppstår en rad nya privata konsthallar. Bonniers är exempel på en stor sådan. Ett tidens tecken? frågar sig programuppläsaren.

En person jag kom i samtal med som är i branschen sa att när kulturvänstern (med ett motto av existentiell nihilism) började styra och ställa över konsten, så var det till en början för att göra den tillgänglig för folket. Även konstnärer hade ju här en önskan därom, bl a genom litografiska verk.
Sen, sa han, hände det att vänstern drev sitt ideologiska mål inom konsten så långt, att den avfjärmades från folket. Och där står vi nu. Den instutitionaliserade konsten är idag en framförallt politiskt finansierad värld, dit de många konsthögskolestudenterna vänder sig, i brist på att använda tekniker som måleri och skulptur. Då t o m Göran Persson på sin tid sa att det rådde överskott på nya konstnärer så är det uppenbart så att instutitionerna valt att närmast enbart stödja de ideologiska konstnärernas verk (som jobbar inom den ideologiska sjangerns tjänst) och avfjärma sig helt från konstnärer som målar m.m. Detta kanhända gäller inte om du gör helt oförståeliga ting, då brukar du som oftast upphöjas.

Privata konsthallar kommer såklart att jobba både inom och utom det samhälleliga ideologiska målet, men förhoppningsvis skapas större rum som inte bara vänder sig inåt utan ser öppet på den allmänna scenen. Det kan inte fortsätta som det varit - konsten är för rik och viktig för att fortsätta som nu.

Efter Berlinmurens fall (symbol för den intellektuella vänsterns fall) så såg många av dem sig säkert tvungna att söka sig till nytt territorium. Jag har ofta sagt att de valde konsten. Varför? För den har inga ramar satta av näringsliv och dylikt, utan tillåter den sortens existentialism och flum som är nödvändigt för att fortsätta genomföra den Marxistiska revolutionen. Minns att det på alla kulturprogram i Sverige idag, fortfarande talas om Marx o d som gudar. Det finns där, ligger i bakgrunden, och bygger upp deras värn. Men vem tar det på allvar idag? Är det inte bara det att folk inte getts utrymme att säga sitt, att instutitionerna stängt ute den vanliga världen och byggt upp en armé av soldater via konsthögskolorna, och nu sitter i en ensam maktposition som ingen utanför bryr sig om?


Med kulturens vänsterfolk menar jag en sofistikerad, intellektuell avgrundsrörelse som bottnar i avsky mot privat välstånd, individuella ambitioner och livsmål, och som följer ett gammalt intellektuellt patos om Kollektivets storhet till punkt och pricka. Att t e x Marie-Louise Ekman blivit en upplyft konstnär, är inte för att hon gör stor konst, utan just för att hon driver med detta, se bara här.