Det talas ibland om det andliga i konsten

Och som en kommentar till det jag skrev i tidigare inlägget vill jag konstatera att det inte finns nån större andlighet kvar i konsten. Allt handlar bara om att synas och sälja, det är tydligen måttstocken på konst av idag. Om man sen är tv-kändis eller fd skådespelare och vill måla så är man direkt kändis även på konstscenen. Är inte det löjligt?Men det är klart, om alla rimliga måttstockar på konsten och dess eventuella kvalitéer (eller brister på desamma) försvinner, då blir det ju så här.

För egen del är mitt eget sökande i ungdom och i livsverket (dvs den skapande kronan bakom skapandet, det som finns i skallen och ligger i djupa lager i den egna personen), den själva röda tråden till vad min konst är. Tar jag bort det så är tomrummet ett faktum. Att det tekniska är lika mycket värt när det handlar om sådana saker som en målning, en skulptur, eller vad det vara månne, är självklart. Men vad är tekniken utan själen ?Ibland undrar jag om vi inte gått och förlorat den senare i hetsjakten på nästa stjärna, nästa Bengt Lindström, nästa stora skräll som ska fungera som stigande aktier?Hade Monét, Mondrian, Matisse - för att bara nämna några verkliga stjärnor - alls den jakten inom sig? Visst, överleva, självklart. Men jag upplever det som om de hade SJÄLEN kvar, och att allt handlade om den egentligen.Det andra kom på kuppen, och för att de verkligen gjorde Stor Konst. Men idag ser jag inte så ofta stor konst mer än att Detta Säljer (och därmed är Måttstocken satt).

Man hetsas själv som konstnär att knåda ihop en deg som ska passa in i allas vardagsrum, var det tänkt så från början?Skall alla måla pasteller med glada fröknar som springer efter varandra i en symfonisk vårvinjett? Ska alla kasta färg på duken? Ska alla måla 1600-tals måleri som Nerdrum?Nej, men variationen kan bara uppbära sig när det inte handlar om kommers i första hand. Själen måste få ta första plats.

Jag är stolt över att jag passerade många av livets stora frågor redan som ung, även om galleristerna var hårda mot mig för att jag målade delar av en s k andlig dimension eller sökande dimension (som ofta jämfördes med bl a Kyhlberg och Roault).Men det var inget jag gjorde för att det skulle gagna någon annan i första hand, utan för att det var så jag ville måla just då.Så bör det vara och förbli, från början till slutet.

Då är det andliga i konsten konstnärens egen röst, och när den är förandligad med sitt grundläggande uppsåt, som tar sitt uttryck i skaparkraftens mångfassetterade värld, då uppstår magin i konsten när den är som bäst.