Nöjestemplet

Egentligen upplever jag livet som ett nöjestempel. Vad man gör är att försöka frambringa ett nöje som gör livet mödan värt. Precis som gitarristen flörtar med strängarna för att spåna fram ännu en melodi, ett sammanhang, en stringent ton som för samman hans kosmos med yttervärlden och därigenom ger honom en inre ström av värme - glädje! - så är alla akter i livet densamma.

Ta till exempel när jag målar. Vissa säger att man ska måla det eller det eller det. Själv tror jag inte på sådana ting, månne att man må gå genom vissa passager för att finna friheten, något som mest handlar om en inre djärvhet hos skapande människor, för att alltså frigöra sig från ritualer som lägger skugga över själen, och i dessa faser så att säga söka söka mål inom vissa ramar. Men den enda gången dessa ramar äger innebörd, är när det handlar om att korsa dem, att bli fri från dem, men då måste man också först ha sett dem.

Jag målar på exakt samma sätt som gitarristen som sitter och knåpar efter en ny melodi: vad kan han finna ur "tomma intet", finns det något "där", dvs "ligger det i luften"?Vad det än är, även om melodin han gör ersätts av en annan nästa dag, så är det detta lyckosökande människan utforskar sitt liv med. Vissa melodier blir såklart klassiker, andra kanske mer än bra men ändå inte mer. Allt handlar om vad man söker.

Nöjestemplet, eller som Per Gessle sjunger, Joy Ride är himmelens hemlighet. Vi kan bara söka efter det som får oss att vandra vidare och nå inåt mot det som värmer, bränner, känns, rör oss. Därför är konsten livets måltavla, fast som ett fotografi vi ramar in för att ge känslan av "detta var livet" eller "detta älskade jag under min tid". Osv.

Det handlar så klart om att vårda själen. I detta måste man som målare vara öppen och spontan, anser jag. Att rituellt hänge sig åt valda måltavlor, avgränsar snart färdigheten att se.

Jag hänger mig åt konsten ungefär som om jag omfamnar livet med öppna armar, inte stängda, inte härskande, utan bara ruljerande med den kraft, tid och energi jag har åt att behärska mitt eget medium: oljemåleriet.

Snart blir det också tal om skulptur. Jag kommer återkomma med glädje till detta också.Det är något som legat i mitt inre en tid och jag måste helt enkelt få tid för detta i framtiden. Spännande djur och figurer, är några av bilderna som återkommer ifrån den luft jag andas.

Ända sedan jag började måla har jag själv kallat mig Kaskadmålaren, dvs som om jag stod under en strid ström av kaskader, som om stjärnregn föll över en, och allt man ville, skulle, och kunde var att måla.En kaskad, att nå sin egen regnbåge kanske, en mild dom över sitt eget öde och känna Här är jag nöjd. Om så jag försvinner imorgon så är jag nöjd med det jag gjort och levat för.

Mitt mål var att måla, och det tänker jag fortsätta göra. Nöjet eller Glädjekällan som all konst ändå innebär för det mänskliga livet är för stort/stor för att ödsla tid på så mycket mer. Havet och lite vind i seglet är allt jag begär. Om sen världen kommer och knackar på ens dörr för att se mer av det man gör, ja då tackar man ju inte nej heller.

Just nu är jag dock i Åsa, och har kommit igång en del igen med ny konst.