Vi återskapar våra sinnesbilder i allt vi gör. Detta blir närmast klart för konstnären, då han/hon så ständigt måste erövra sitt jag i det manifest det innebär att skapa. Vad skapar vi, om inte manifestet av våra egna sinnesbilder? (Ja om man nu inte menar kommentarer om samhälle/politik och definierar det som konst).
Alla former av
skapande (dvs där jaget måste häva sig ur sitt grottbo och faktiskt göra något, ägna tanke, själ och möda åt att uppfinna ljuset i stunden den befinner sig, dvs något som alstrar och ger liv, som skapar, och därför lever) är tidens motor och nödens moder (därför är också konstnärer beredda att leva som lusen i samhällets botten, för de lever med det högsta i drömmarna).
Vår ständiga strävan efter ljuset, det som lättar, frigör, och accepterar (frihetens norm), är ständigt på allas läppar - om än inte uttalat. Tavlan vi - konstnärerna - målar, är ständigt i denna berusningsjakt, efter livsljuset. Hoppet, inspirationen, glöden.Vad återskapar den? Skönhet, elegans, drömmar, kanske klara kort från en minnesbank som berättar om något vi glömt, kanske om dromedarer på utflykt i öknen, som vi sällan ser, kanske när vågen slår mot klippan och stänker vitt omkring sig - en bild vi gärna ser om igen.
Varför? För den påminner oss om oss själva, vår kapacitet, att vi också vill brusa som havet, leva som en nomad i öknen för en tid, och lära känna oss själva, eller bara blicka mot solen och se om vi kan skåda en visuell utopi. Eller det vi känner igen oss i, eller som eggar oss (och därmed våra dolda agendor och sidor). Konsten blir helt enkelt den slagruta som tillvaron uppfinner för att ständigt ta sig ur sitt eget bo, som lätt - i människornas våld - blir ett fängelse.
Konstens yttersta vinge är en befrielseakt, en pjäs som skrevs av gudarna för eoners tider tillbaks, och som vi hela tiden måste återövra för att bli de människor vi egentligen är (om vi inte helt vill somna in i en grundlös och själlös teater som mister sin mening).
Tornet som ljuset tände, här målat lite som ett vattenfyllt torn, där innehållet eller väggarna är flytande, som om det speglade livets rörelse i sin ständiga strävan uppåt.Tornet som ljuset tände... Från början tänkte jag säga som Gud tände, men vem är gud om inte i såfall ljuset, det som öppnar, förevigar, inramar med sina varma händer?Ljuset, som såklart har ett syfte, en roll, och en navigation - men det ligger i händerna på det som det föder: skapelsen. I varje orsak och verkan på denna planet återföds ett scenario, nämligen planetens eget. Livet, och konsten är bara dess förklädnad.
Men det är en förbannat intressant resa, att skildra livets väsen, att förhoppningsvis under en livstid hinna se så mycket att man nått in i blomman längst där inne i solens rum. Härligheten, när slutade konstnärerna drömma om den?
