Klarar jag konststycket?

Konst är olika saker för olika människor. För min del är det den värld som uppfångas av mitt sinne i kreativitetens värld, som blir just min egen tolkning av tillvaron, av resan vi alla gör, av ödet och dess drömmar. Jag väver in allt detta i ett sken jag klarar att leva med, helt enkelt, inte som en martyr utan som en utopisk vilja att utleva sinnets alla signaler - likt en fyr! - till toppen av sin förmåga.

Åratal av mycket träget och hårt arbete har fört mig närmre målet. Kanske kan jag rentav kastas loss i den frenetiska vinden och bli fri från ockra jord-sanningar och bara få leva den konstnärsdröm till fullo som alltid varit min? Att bara få måla, helt enkelt. Eller ja, kanske inte bara Så Enkelt... men ändå.

Jag arbetar för sista gången - hoppas jag! - på en jättemängd målningar samtidigt. Inte att jag slarvar och försöker få fram mer än vad man kan, nej tvärtom så är detta det mest genomarbetade jag nånsin kan ha fått ur mina händer. Omkring ett års tid ligger redan bakom merparten av verken. Det handlar om en stor mängd Figurativa Målningar. Hälften i storformat och andra hälften relativt stora och medelformat. Alla med mina berättelser, mina resor i den mänskliga gåtan. Temat jag döpt samlingen till är Karneval. Jag hoppas på att få visa den i sin helhet under 2009 om jag bara hittar lämplig plats som vill visa den. Jag hoppas att detta också ska vara det bästa jag nånsin har gjort.

Kanske vore det framförallt ett sätt att fira, inte bara med min konst i sitt yppersta i sig, utan för att jag lyckats på egna ben och nu kan avskjuta en raket som jag tror ska sträcka mig till stjärnorna. Och som får göra det jag alltid slåtts för att göra: Fira Livet. Måla Drömmen. Kaskad-målaren... ni minns väl vad jag sa. Jag ska måla livet, sa ja. Detta är min tappning av det. Och jag ser ingen annan väg. Så här måste livet vara, för fulla muggar.

Nog har intresset funnits där i alla år, och nog måste jag någon gång få chansen att visa Konsten där det verkligen gäller? Jag kanske inte är där riktigt än men dagen måste närma sig...

Temat Karneval slår an min livssyn, ända sedan jag var det glada barnet som kom hem springandes på gården i Frölunda från dagis, visslandes så att alla visste att nu kommer Anders! Temat som jag brann för i hela min ungdom, om livet som mer än något grått och mjäkigt. Nej, livet som en karneval, fylld av färger, liv och rörelse, sång och dans. Kan låta löjligt, men för mig är det en klar kristall i mitt sökande som människa. Hit måste vi komma. Hit eller ingenstans.

Karneval som ett sätt - kanske det enda värt namnet -att möta livet på. Att dansa med det, så gott det går.

Det är min ambition, och om jag nu har lyckats dansa med konstens eget liv i denna kollektion så tror jag att resultatet kan bli fullgott. Jag hoppas det, och ber alla hålla tummarna för en stor visning någon gång nästa år. Tack!

Om allt går som jag önskar så kommer kollektionen Karneval bestå av 42 större oljemålningar, samt kompletteringen 18 små ansikten i olja. Att de mest angelägna målningarna bildar antalet 42 är lustigt då det är det magiska nummer som följer mig från det dolda, i sin värld av tecken som alltid följts åt på min väg och resa som konstnär.

ABBA v.s Sveriges kulturelit

Det är något med den svenska kultureliten som förlamar. Jag tänker på fenomen som Abba och Astrid Lindgren, fick de nånsin nån cred från de högre posterna i kultursfären? Ändå så älskade. Vad är felet?När man tittar på musikalen Mamma Mia som fortfarande går på bio, undgår man inte att bli medtagen av denna härliga musik. Som nått ut till de flesta delar av världen. Stort.

Vad är det med den svenska kultureliten som gör att allt ska vara svart, kläder, bloggar, mumie-synen på livet, konsten. Vad är det som gör att det positiva och livsbejakande ska bort eller, i bästa fall, få fortleva men i såfall med stämpeln "kommersiellt". Vem dömer ut dessa människors livsverk, och varför? Är det månne den Ständige Sekrateraren i Svenska Akademien Horace Engdahl och liknande? Vem har handen om hela det svenska uttrycket i konst, musik och film, och vem är det som ständigt lovordar det snea, mörka och knäppa, men aldrig det sunda, positiva och upplyftande. Jag bara undrar.

Samtidigt: Finns det några som använder begrepp som facistoid och anslår begrepp som vidrör vid nazi-makten och liknande så mycket som de, när de själva ska bedöma och bemöta diverse fenomen? Hur motsägelsefull är inte makten!

Glad blir man däremot av program som Klass 9A, vinnare av Kristallen för bästa dokumentär. Helt fantastiskt hur dessa starka goda krafter lyckas få med sig ungdomarna till att göra en helomvändning från det negativa till positiva och göra goda strävanden. Så sällan man ser sånt i Sverige. Men jag bara älskar det. Antagligen lider man av total brist på dessa slags positiva budskap från kulturvärlden, här i fallet skolan.

Jag förstår inte, och det är väl därför man inte tycker sig ha lyckats bli riktigt vuxen än, varför allt ska vara nattsvart och knäppt för att finna värdigt i kulturvärlden. Vem fan sa att livet skulle vara ett helvete, och att det endast är i avbildningen av detta som man gör stor konst? Vem i helvete myntade en så taskig världsuppfattning och gjorde det till dagens agenda?

Nej tack, Sverige. Gör som Klass 9A. Vänd om.

Nada med Sthlm

Det blev inget Stockholm, ännu en pajas satte sig i vägen. För glad konst, för mycket uttryck, för livligt - för en minimalist. Så tolkar jag det hela och skiter fullständigt i grejen. Världen är större än Sthlm och vill de inte ha mig så får jag väl gå nån annan väg.

Inte första gången de försöker ställa sig på mig, och lär inte vara sista. Har man nånsin stött på nåt annat än motstånd? Var är den människa som söker sån konst jag gör och som har kanalerna utåt och är beredd att göra nåt?

... och godnatt

Jag reagerar, kväljer, spyr upp och måste skölja ned allt med nånting friskt. Jag skriver. Hur i helsike kom det sig att konsten - det levandes högsta forum - fick bli en måltavla för varenda kluddare som än behagar kalla sig konstnär? Hur kommer det sig att ren amatörism kan ta sig formen av proffensionalism om den förkläds av det faktum att kändisar gör den? Och att folk betalar dyrt för den, trots att de måste förstå att deras konst aldrig kommer stå sig i ett historiskt perspektiv och därmed är bortkastade pengar om de tror sig göra en god affär? Och hur kommer det sig att tänket En God Affär, konst som investering i första hand, är det dominerande tänket, och inte känslan och kärleken till ett specifikt konstverk man vill ha? Sådan är ena halvan av konstvärlden. Sen har du det oförståeliga, som ingen vill ha, men som samhället finansierar. Sådana människor kan inte måla eller teckna och förstår inte ens konstens hantverksmässiga sida utan slår sig för bröstet och säger att vi lever i en modern tid, där datorer, filmapparater o d kan visualisera deras Idéer, och det är idéerna som är konsten. Som t ex att hänga ett träd över en gata, eller såga ut några cirklar i trä och måla dem röda och sätta dem här och där i ett rum. För detta krävdes bara 10 års statligt finansierad utbildning, stänkt med ytterligare 10-talet stora stipendier.

Jodå jag känner dem nog, en har till och med hånskrattat mig rakt upp i ansiktet när jag på svar på hans fråga förklarade att jag målar och försöker klara mig på det. Ha! sa han bara, jag behöver inte sälja. Klarar mig ändå, stipendiumen tycktes bara hagla ned, liksom säkert andra sorters kulturstöd. Gjorde han nåt bra? Postmodernt var det iallefall, allt jag kan säga.

Är jag bitter? Nej inte alls, jag är bara sjukt trött på skiten. En sak tog priset: När en kollega till mig i Göteborg, Mauritz Karström, dog bara lite över fyrtio år gammal för några år sedan, efter en rätt framgångsrik karriär men som nog slet rätt hårt på honom, vittnade jag något så fräckt att jag måste nämna det och vid namn. För jo, det har ett namn, även bottenskrapet (om än det kan anses att detta är den bästa skraplott du kan köpa för pengar just nu).

Birgitte Söndergaard. Ja skådespelaren, programledaren. Vips så var det som frambeställt av en viss gallerist att en ersättare skulle fram. Men kan hon måla? Nja, folk verkar tro det, tydligen köper de hennes verk. Om hon fått slita hundår och haft livet sju helveten efter sig och ändå tvingats försöka frambringa själens altare på kuppen?Om hon tvingats äta nudlar i tre månader i streck och ändå vara luspank?Nej, hon ställer nämligen ut på Louvren i Paris, och hon är så fullbeställd som konstnär att hon inte hinner med tv eller flim längre. Vad gör hon då som är så extraordinärt?Ja, har ni sett hur en tjej på sisådär 17-18 år framställer ett människoporträtt på en teckning så vet ni ungefär hur hon målar. Men nej, jag glömde det viktigaste! Hon använder ju färg, och blir därmed uttrycksfull och får betjäna det ofta använda utlägget om t ex min konst: Kraftfullt! Jodå, det lyser om färgerna. Men kompositionerna, formerna, linjerna, ja allt det som skulle bygga upp en bild, bildkänslan helt enkelt, är naivt förställd men ändå med tron att det här är konst i världsklass. Louvren! Ja det var väl lite andra platser i världen också, läste jag inte i nytt nyhetsinlägg att New York även väntade.. Lustig värld det här.

Det som stör mig mycket med det här, är för det första inte alls att kvinnan målar, för gudars och djävlars skull - försök!Men skona den sanna talangen från att dras ner i nån slags jävla rännil som även sen, efter din storhetstid på fyra-fem år, ska kallas konst. Det var stölden av Mauritz egna teknik, akvarell-pastellen, (se Mauritz hemsida under akvarellpasteller) som gjorde mig flyende förbannad.Just denna teknik var ett komplement till hans livliga måleri, ett måleri som var fött ur så mycket komplexa lager av en människas struktur och en konstnärs själ, att det brann och ibland behövde ett lugnare medium, som akvarellpastell.De blev även de såklart livliga, men ändå inte så kompakta som oljorna.
När Drottning Birgitte snor och plagierar denna teknik rakt av - samt försöker göra exakta kopior på hans måleri - då får jag nog. Måste säga ifrån. Skiter i vem som styr här i världen. Nån jävla rättvisa får det ta mig fan vara.
Det här handlar inte om likheter i konsten. Det har alla riktiga konstnärer. Ja egentligen ska vi inte ens prata om konst här, för det finns ingen, i det här fallet. Men förmågan att vilseleda folk att tro, att detta görs av en konstkunnig kvinna, det är bara så fel. Mauritz måleri var hans! Och för guds skull: ska man plagiera så gör det bra. Använd inte en docka vars penna inte kan ge sting åt linjen, och tro du skapar konst. För det kan bara den som är född att vara konstnär. Som någon skrev i en memoria om nämnde, var han en kallad artist, en som bar på magin, inte en plageriad sinnesstämning som inte ens kan uttryckas med formidabel accept.

godnatt.

Fotnot: På nystartade ScandArt gallery i Höllviken går hennes verk just nu att beskådas.

Oljor på papper: En serie på sju verk

T.v.: Solhövdingen. Mått 70x87 cm.


Tangoresenären, likaså 70 x 87 cm.

Från tid till annan har jag målat ett antal verk i olja på papper, såklart grundat med akryl i ett antal lager före oljan läggs på. Alla vet att ytan eller materialet man målar på alltid är olika, den vanliga duken är såklart standard och såklart mycket följsam på alla sätt och vis. Papper är dock en säregen form att måla på, kanske inte idealiskt för större format, men upp till en viss storlek kan det funka. Hur som helst blir det ett lite annat resultat och jag hoppas ni ska gilla de två första i en serie på sju.