ABBA v.s Sveriges kulturelit

Det är något med den svenska kultureliten som förlamar. Jag tänker på fenomen som Abba och Astrid Lindgren, fick de nånsin nån cred från de högre posterna i kultursfären? Ändå så älskade. Vad är felet?När man tittar på musikalen Mamma Mia som fortfarande går på bio, undgår man inte att bli medtagen av denna härliga musik. Som nått ut till de flesta delar av världen. Stort.

Vad är det med den svenska kultureliten som gör att allt ska vara svart, kläder, bloggar, mumie-synen på livet, konsten. Vad är det som gör att det positiva och livsbejakande ska bort eller, i bästa fall, få fortleva men i såfall med stämpeln "kommersiellt". Vem dömer ut dessa människors livsverk, och varför? Är det månne den Ständige Sekrateraren i Svenska Akademien Horace Engdahl och liknande? Vem har handen om hela det svenska uttrycket i konst, musik och film, och vem är det som ständigt lovordar det snea, mörka och knäppa, men aldrig det sunda, positiva och upplyftande. Jag bara undrar.

Samtidigt: Finns det några som använder begrepp som facistoid och anslår begrepp som vidrör vid nazi-makten och liknande så mycket som de, när de själva ska bedöma och bemöta diverse fenomen? Hur motsägelsefull är inte makten!

Glad blir man däremot av program som Klass 9A, vinnare av Kristallen för bästa dokumentär. Helt fantastiskt hur dessa starka goda krafter lyckas få med sig ungdomarna till att göra en helomvändning från det negativa till positiva och göra goda strävanden. Så sällan man ser sånt i Sverige. Men jag bara älskar det. Antagligen lider man av total brist på dessa slags positiva budskap från kulturvärlden, här i fallet skolan.

Jag förstår inte, och det är väl därför man inte tycker sig ha lyckats bli riktigt vuxen än, varför allt ska vara nattsvart och knäppt för att finna värdigt i kulturvärlden. Vem fan sa att livet skulle vara ett helvete, och att det endast är i avbildningen av detta som man gör stor konst? Vem i helvete myntade en så taskig världsuppfattning och gjorde det till dagens agenda?

Nej tack, Sverige. Gör som Klass 9A. Vänd om.

En sa nej - och jag sa hej (då) till Sthlm

Trots att väldigt många berättat för mig hur de tycker min konst verkligen skulle göra sig på Clarion Signs konsthotell i Stockholm blev det alltså nej, trots att ledningen tyckte mycket om min konst. Konstkonsulten sa nej, med förklaringen (som han skulle ge till mig men aldrig gjorde) att mitt måleri var för livfullt och färgstarkt för deras väggar. Alla jag talar med säger att det är just pga den minimalistiska stilen i hotellet som mina tavlor skulle passa perfekt. Detta är nåt jag för övrigt börjar förstå mer och mer med den moderna arkitekturen, hur jag ligger före där med allt mitt innehållsrika bildmateriel och med färgerna. De är som gjorda för moderna, avskalade hus, helt enkelt. Tyckte många, men inte konstkonsulten.

En god affär..

Jag skriver härmed om ett tidigare inlägg. En sak har jag egentligen bara att säga om konsten idag: Om allt handlar om en god affär, vad hände med själva själen i konsten? En god affär är väl i första hand när säljaren dels är nöjd med verken han eller hon säljer, och så att säga är förbunden med deras själ (för konst handlar ytterst sett om verkets själ); och sen handlar det om att kunden känner sig träffad av verket, och slutligen att konstnärens roll hanteras så varsamt att han eller hon kan skapa med sin själ, och inte bara bli bödelns offer i jakten på en god affär - för kunden och för säljaren.

Oljor på papper: En serie på sju verk

T.v.: Solhövdingen. Mått 70x87 cm.


Tangoresenären, likaså 70 x 87 cm.

Från tid till annan har jag målat ett antal verk i olja på papper, såklart grundat med akryl i ett antal lager före oljan läggs på. Alla vet att ytan eller materialet man målar på alltid är olika, den vanliga duken är såklart standard och såklart mycket följsam på alla sätt och vis. Papper är dock en säregen form att måla på, kanske inte idealiskt för större format, men upp till en viss storlek kan det funka. Hur som helst blir det ett lite annat resultat och jag hoppas ni ska gilla de två första i en serie på sju.

Två roliga verk från -96

I helgen var jag på kräftskiva hos min vän Martin, som jag en gång i tiden praktiserade hos på nämndes reklamfirma i Kungsbacka. Där satt jag mest och tecknade och målade, och tydligen hade han behållit en del av dessa, daterade -96.Här: Man on the moon (dock utan överdel, som tydligen ska vara en hatt, men den hade tydligen tagit skada. Uppenbarligen måste jag alltså ha målat tavlan i två delar).



Den andra heter Flower & Love, och är två diffusa människokroppar som förenas i livsdansen (se likheter med verk från -97 i min bok, såsom De Älskande, och Fyrfigurerna).Notera även på detaljbilderna hur jag i tavlan illustrerar min egen påbörjade livsvandring med den finurligt målade ensamma mannen som går sitt liv till mötes längs livets strand, högst upp på tavlan.